Mina nerver är som sylten i munken .

Nu sitter vi i Oxelösunds gästhamn och har vattentankarna fyllda med tanke på överseglingen till Finland. Det närmar sig slutet och det märks på alla vis. Ankaret har fått smaka på lerbotten och båten har fått sig en liten törn igen bland Ormöarnas grund. Men annars är allt bra.

Alltså, efter att seglet hade reparerats och Kalmar slott hade beskådats bar det av till Öland. Tanken var att ta oss förbi Öland ganska snabbt för att sedan kunna övernatta gratis på diverse naturhamnar som tyvärr saknas längs Sveriges södra kustremsa. Så det blev snabba besök i Borgholm och Byxelkrok och vi kunde konstatera att det lappade seglet fungerade bra. På Öland, kan vi tipsa om, är man stolt över sin hemgjorda glass, och det har de rätt att vara också, förmodligen den bästa som har smakats av undertecknade. Också Wilma.

Väl igenom allt kryssande i Ölands smala sund tog det fart och vår första naturhamnsövernattning blev bland Ormöarna efter en hel dag med 5 knops medelhastighet igenom den svenska skärgården (med bristfälliga sjökort). Och vilken skärgård! Skall man ta sig till natursköna platser som är relativt lugna skall man gå till de smala grunda hamnarna, och man skall röra sig med segelbåt. Och gärna segla, så blir det lugnare, appropå de 95% av segelbåtarna som går för motor i trevlig medvind. Tss tss... Vi navigerade in genom sundet och tog sikte på varsin udde, inget var klart som korvspad för båda som vanligt. Utom för Wima, hon ville bara i land. Ölander firade ner ankaret i god tid, 40 meter från stranden ungefär, och det fastnade som det skulle. Vi närmade oss stranden och 2 meter före hojtar Wikman - Det blir grunt! Och 2 sekunder senare säger det "bonk". Nosen driver men trots full back och två starka sjöbusar som dragkraft rör hon sig inte ur fläcken. Men med lite tur finns det alltid en grupp på 4 personer med en aktersnurra till båt som kan dra loss dylika noviser. Det känns verkligen som att seglandet har blivit mera ett med oss. Ingen skrek, ingen grät, ingen föll i sjön och ingen slog båtkroken i sidan av båten och ändå var vi snart loss igen.

Och vi har konstaterat. Båten måste byggas om, och efter några rom och kakaomuggar satte planerna igång. En halv soffa kanske offras till förmån för ett oumbärligt kylskåp och roskis. En toalett utan septitank kommer att monteras bort pga. utrymmessnålhet, fönstren måste tätas och delvis bytas ut, sittdynorna, med tyger, bytas ut, vissa av lanternorna lyser inte och måste repareras, tapeterna i taket borde bytas ut och stegen till masten måste repareras. Ytterligare vill vi ha matta på golvet, ett fungerande värmesystem som för tillfället har sönderrostade delar och nya rep till alla segel måste skaffas. Det blir en hel del, men man får ta en sak i taget, det är intressant och man lär sig mer och mer.

Ja, det är mer än ord som borde fylla dessa rader, och det har inte jag, annat än bilder. Tungt har det varit emellanåt. Man måste vidare, och med en ekonomisk- samt tidspress blir det ansträngande för huvudet. Ingen klappar en på axeln och säger att man har gjort ett bra jobb, bara de höjda ögonbryna man ser hos folk som frågar om vår resa och förutsättningar är någon slags bekräftelse. Man måste bara kunna belöna sig själv. Ibland med en öl, ibland med en ledig dag. Delvis är det ett jobb att få hem båten, delvis semester, och vi får av båda delarna, alla tre.

Jag hoppas bilderna berättar mer än jag förmår. Tack och sköna ankar.
Edran Amanda, Niklas & W.

(Angående rubriken så försökte jag definiera hurdan filosofin blir efter 3 veckor i samma sällskap på samma lilla bostadsyta med ingenting att göra)