Hemma igen

Rapporterar bara att VI är hemma och inget har hänt med vare sig båt eller varelser. Båten står parkerad i Nagu och skall lyftas upp på land om några veckor. Någon längre utläggning blir det tyvärr inte denna gång. Bara så ni inte behöver oroa er ;)

~Amadeus, Nicholas och Wilbur

Mina nerver är som sylten i munken .

Nu sitter vi i Oxelösunds gästhamn och har vattentankarna fyllda med tanke på överseglingen till Finland. Det närmar sig slutet och det märks på alla vis. Ankaret har fått smaka på lerbotten och båten har fått sig en liten törn igen bland Ormöarnas grund. Men annars är allt bra.

Alltså, efter att seglet hade reparerats och Kalmar slott hade beskådats bar det av till Öland. Tanken var att ta oss förbi Öland ganska snabbt för att sedan kunna övernatta gratis på diverse naturhamnar som tyvärr saknas längs Sveriges södra kustremsa. Så det blev snabba besök i Borgholm och Byxelkrok och vi kunde konstatera att det lappade seglet fungerade bra. På Öland, kan vi tipsa om, är man stolt över sin hemgjorda glass, och det har de rätt att vara också, förmodligen den bästa som har smakats av undertecknade. Också Wilma.

Väl igenom allt kryssande i Ölands smala sund tog det fart och vår första naturhamnsövernattning blev bland Ormöarna efter en hel dag med 5 knops medelhastighet igenom den svenska skärgården (med bristfälliga sjökort). Och vilken skärgård! Skall man ta sig till natursköna platser som är relativt lugna skall man gå till de smala grunda hamnarna, och man skall röra sig med segelbåt. Och gärna segla, så blir det lugnare, appropå de 95% av segelbåtarna som går för motor i trevlig medvind. Tss tss... Vi navigerade in genom sundet och tog sikte på varsin udde, inget var klart som korvspad för båda som vanligt. Utom för Wima, hon ville bara i land. Ölander firade ner ankaret i god tid, 40 meter från stranden ungefär, och det fastnade som det skulle. Vi närmade oss stranden och 2 meter före hojtar Wikman - Det blir grunt! Och 2 sekunder senare säger det "bonk". Nosen driver men trots full back och två starka sjöbusar som dragkraft rör hon sig inte ur fläcken. Men med lite tur finns det alltid en grupp på 4 personer med en aktersnurra till båt som kan dra loss dylika noviser. Det känns verkligen som att seglandet har blivit mera ett med oss. Ingen skrek, ingen grät, ingen föll i sjön och ingen slog båtkroken i sidan av båten och ändå var vi snart loss igen.

Och vi har konstaterat. Båten måste byggas om, och efter några rom och kakaomuggar satte planerna igång. En halv soffa kanske offras till förmån för ett oumbärligt kylskåp och roskis. En toalett utan septitank kommer att monteras bort pga. utrymmessnålhet, fönstren måste tätas och delvis bytas ut, sittdynorna, med tyger, bytas ut, vissa av lanternorna lyser inte och måste repareras, tapeterna i taket borde bytas ut och stegen till masten måste repareras. Ytterligare vill vi ha matta på golvet, ett fungerande värmesystem som för tillfället har sönderrostade delar och nya rep till alla segel måste skaffas. Det blir en hel del, men man får ta en sak i taget, det är intressant och man lär sig mer och mer.

Ja, det är mer än ord som borde fylla dessa rader, och det har inte jag, annat än bilder. Tungt har det varit emellanåt. Man måste vidare, och med en ekonomisk- samt tidspress blir det ansträngande för huvudet. Ingen klappar en på axeln och säger att man har gjort ett bra jobb, bara de höjda ögonbryna man ser hos folk som frågar om vår resa och förutsättningar är någon slags bekräftelse. Man måste bara kunna belöna sig själv. Ibland med en öl, ibland med en ledig dag. Delvis är det ett jobb att få hem båten, delvis semester, och vi får av båda delarna, alla tre.

Jag hoppas bilderna berättar mer än jag förmår. Tack och sköna ankar.
Edran Amanda, Niklas & W.

(Angående rubriken så försökte jag definiera hurdan filosofin blir efter 3 veckor i samma sällskap på samma lilla bostadsyta med ingenting att göra)

Krasch! Boom! BANG!

Mycket har hänt, lite tid har man haft över till författarskap och det är med en svag känsla av feber som vi båda sitter på caféet Sött & Salt i Krisitanopel.

Sedan Falsterbo kanal har vi råkat ut för en stinkhåla till gästhamn (Smygehamn hrm hrm...) var hamnen bubblade av osande metangas, bokstavligen. Vi har seglat ända in i natten på vägen ut till danska Bornholm (och genom det undgått en hamnavgift). Vi har kastat bollar på torget i Rönne och lyssnat på Jazztoner i Allinge. Där lyckades vi också kasta till oss två hamnavgifter, vilka kom väl till hands eftersom naturen behövde blåsa av sig ordentligt och tvingade in oss i ett igenstängt sillstim av segelbåtar i två dygn under fullt firande på Allinge Jazzfestival.

15 juli tog vi oss ut till Christiansö, ca 10 sjömil norr om Bornholm. Vi funderade många gånger över om vi skulle åka. Samtidigt som vi sett nog av Rölle Bölle (Bornholms lilla turistmaskot) så lovade väderprognosen starka vindar, 11-14 m/s efter klockan 12 på eftermiddagen. Men vi chansade och åkte ut. Vi fick en rivstart, åkte med susande fart men vågorna växte oroväckande fort. När vi några timmar senare var framme vid ön skulle vi surfa in med stil. Boken vi hade till hands (vilken har visat sig vara en 50%:s chansning att lyssna till) berättade att man kunde köra in till gästhamnen både från norr och söder. Med sydlig vind i ryggen valde vi norra sidan. Vilket visade sig vara totalt fel. En sak vi har lärt oss genom vårt seglande är att det är svårt att veta vilka beslut som är smarta, innan. Och ofta byter man åsikt om besluten flera gånger efter att man har gjort dem.

Hur som helst, vi rundade udden, tog in i gästhamnsmynningen och hittade inga andra segelbåtar där, alla var på södra sidan. Men det fanns en brygga med bojförtöjning och flera lediga platser. Freja har ingen bojkrok, och vi har aldrig gjort en dylik manöver, så vi tänkte att vi tar i land med nosen först och sedan drar oss ut till bojen för hand. En totalt katastrofal idé igen. Vinden skuffar oss mot den intilliggande roddbåten (av trä) en man i röd overall ropar att det är privatabryggor. Han hör Wilmas ylande nerifrån kajutan och frågar om vi har hund? -Ja svarar jag varpå han ilsket ropar - Då kan ni ige komme hit! Her får man ige ha hond! -Jaha?! Okej! Ropar jag medan båten driver och Rorsman Wikman undrar vad fan jag gör då båten driver. Och jag undrar vad fan han gör när han inte drar båten mot bojen. Men det går inte, repen är för spända och vinden trycker på med alla sina 11 meter per sekund.

- Va gör vi nu?!
- Men dra!
Någon gör ett försök
- Vi måst fara ut igen, sväng båten!
- Men jag orkar int! Det finns int krafter eller någonstans att dra
- Men vi vänder ut fören och kör ut!
Båda tänker, mannen i overallen har redan gått iväg och ingen hjälp kommer emot oss. Vinden river i håret och hundens desperata skrik från sittbrunnen gör det svårt att tänka klart. Magen är tom men man hinner inte vara hungrig, man går på adrenalin. Ingen verkar tycka att vi är båtgäster man bör rulla ut röda mattan för och ge en hjälpande hand. Intrycket vi får är faktiskt mest att de hoppas att vi misslyckas och ger oss av igen. Och vi gör något försök igen. Vi lyckas faktiskt få båten vänd, även om den trycker mot roddbåten, och vi kör ut från bryggan. Planen är antagligen att ta fast i förbindelsebåtsbryggan bara så vi är förtöjda, och sedan se och diskutera med hamnchefen om hur vi skall göra och var vi kan vara. Så fullt utåt, vinden pressar Freja från sidan och Rorsman Wikman styr åt höger, men hon svänger inte, läget ser kritiskt ut, klippvägen framför närmar sig. Ölander ger tydligt förvirrande anvisningar och båten börjar svänga åt andra hållet istället. Men med god fart, lång köl och ett lite långsamt sätt över lag så gör inte skutan som vi vill. Det smället till. Båten står på stenar. Ölander avreagerar sin ilska och frustration med båtstaken och Wikman kliar sig i huvudet, hans ögon är två tomma hål. Men vi gungar, och kölen är hård och tjock. Hon sitter inte som gjuten och vi ruckar oss loss! Vi kör ut ur gästhamnen en vända, ger upp i försöket att ta iland på andra sidan efter en dryg halvtimme och kommer in från norra sidan igen, denna gång tar vi iland i upptagningsrampen av cement. En kvinna kommer gående, berättar vänligt men tydligt att hundar och katter inte är tillåtna på ön, men om vi bär över henne till tvillingön på ryggen så kan hon kissa på kajen. Vi tackar och bockar, åtminstone får Wilma fast mark under tassarna. Hon är så trött av stressen att hon nästan somnar sittandes var vi än är. Båten har inte sprungit läck och vi dricker var sin pilsner - ikväll skall vi segla genom natten.

Vi revar seglet för första gången, åker ut klockan 21, vinden blåser ca 8 sekundmeter och vågorna är flera meter höga. Ölander hissar seglen i fören, plötsligt hörs ett nytt obekant ljud. Wikman har ingenting hört. Vi fortsätter, 20 minuter senare hörs det igen, ett halvmeters hål har rivits upp, repen som höll ner det revade seglet var för spända och rev upp ett hål i vårt över 10 år gamla tygstycke och vi tar ner det, vågorna gungar båten allt närmare klipporna och med focken går det inte att hantera henne, motorn är också för svag. Tystnad, någon idé dykar upp och tonar ut. Till slut bestämmer vi oss för att reva seglet ett steg till, och det går bra. Seglen suger till sig vinden och vi far iväg med väldig fart, vi surfar ner med vågorna och går en sekund upp till 7,6 knop! Vågorna är dubbelt högre än båten, de skuffar oss framåt och man känner sig skakig. Ölander är matt och känner sig illamående, hon riktar blicken på den allt mörkare horisonten. Wikman är orolig för båtens krängningar, och skrovet och hela riggen. Och sig själv. Och om vinden tänker tillta? Vi åker nämligen mellan 5.5 och 7 knop hela tiden.

Men det går vägen. Vi seglar genom natten och månen följer vår färd med ett dunkelt sken då och då. Det är mörkt, några transportfartyg kör svindlande nära, vi lyckas hålla kursen och får snabbt kläm på gungningarna. Vågorna rör sig med väldig fart, nästan dubbelt så fort som oss. Havet är här, i all sin storhet och bryr sig inte om oss, som flyter på ytan av en väldig massa. Hon är inte så djup, och hon är döende, men när hon är död så blir det svårt för oss att existera, och så fort vi försvinner så lever hon vidare och viskar bara tyst om vår existens i form av rödrostiga stora vrak och sönderfallna vindkraftverk. Havet består och vi bara flyter med, fast vi tror att det är tvärtom. Vi gräver en grop åt oss själva.

Men nu är vi på väg hem igen på riktigt. Vi är förtöjda vid fasta Sverige och har siktet riktat hemåt. Seglet skall repareras i Kalmar och förhoppningsvis kan våra bollar och vår oändligt goda talang skrapa ihop till nål och tråd för lappningen. Vem vet?

Skipper dipper!

(Nu är vi redan i Kalmar och har seglet på reparation. Alla är hela och hållna.)

Så var vi iväg

Klockan ringer, det är den 7 juli 2011, klockan är 8.00. Nu är det dags och inga ursäkter godkänns, vi måste ge oss av helt enkelt. Det ligger regn i luften och vi blir inbjudna på kaffe när vi beöker Rolf för att ta ett sista farväl. Vi sätter oss ned och samtalet flyter över hela frukosten.

Rorsman Wikman hinner bränna koffeinmörka hål i sin tomma magsäck på den stunden. Men något ligger i luften, vi är inte hjälplösa nybörjare längre, vi är nyblina sjöfarare med en robust u-båts tanker till farkost. Vi äter kex och sväljer kaffet medan vi filosoferar kring människans allt mer fjärran relation till sin omgivning, om människor man trodde man kände, om ödmjukhet inför naturens oslagbarhet. Vi funderade över att om någon utomjordlig varelse skulle besöka ett vackert, obefolkat tellus om 1000 år, skall han borra i isen och finna olika nyanser av vitt, blått och grönt, tecken på istider, tecken på ovanligt torra perioder, tecken på att en stor meteorit slagit ner på jorden någon gång för länge sedan. Men bara några decimeter ner i isen, för några solvarv sedan, finns ett becksvart streck som är bara en millimeter tjockt i den kilometertjocka isen. Det är människan. Det var vår storhetstid och den var kort och mörk.

Så återvänder vi till båten, kaffestinna och kanske lite nervösa. Amanda vet fortfarande inte hur det går till att dra upp segel på denna skuta, hon har inte hållit rodret en endaste gång, Niklas kommer inte ihåg riktigt alla de otaliga anvisningar som han hade fått dagen efter en dygnslång resa veckan tidigare. Bådas nerver skakar till, det bubblar av stress för allt man inte vet, men den här gången tar Niklas hand om det och känslosvallsstormen som tycktes komma farande med en lömsk min får vända tillbaka där hon ser oss omfamna varandra tryggt på bryggan medan de sista minuterna före avfärd blir allt färre. Det ordnar sig, vi får bara pröva och se hur det går.

Motorn startar, motorkylaren suger vatten som den ska med bytt impello och nya filter. Hon spinner som en norsk skogskatt. Pål önskar oss lycka till, vinden ligger rakt emot oss och den är väldigt svag. Det blir perfekt övningsväder menar Pål och Rolf. Men kroka fast er, kroka alltid fast er när ni går fram på fördäck.

Med en lätt puff är båten några meter från kajen. Vi puttrar ut i makliga 2.8 knop och ser Lundåkra kajen med dess fabriker åka förbi och man bara ler, man vet att man inte kommer tillbaka ikväll längre och man tackar gudarna för all den hjälp man har fått. Tur, hopp och kärlek, så har vi glidit igenom vår första prövning.

Vi kör ut en bit, det är kryssvind och vi har plockat fram mellanvindsgenua, kryssfock och fäst storseglet. Alla tre skall upp. Båten är följsam och gör som vi vill. Storseglet åker upp i ett huj, genuan strax efter. Vi vänder ner båten i vind och krafterna suger tag i ekipaget. Båten rör sig faktiskt framåt och vi tar kurs så mycket söderut vinden tillåter. Vi ser Köpenhamn och alla omgivande vindkraftverk, strömmen är påtaglig och vi hamnar segla nästan rakt västerut, när vi "gör slag", och därigenom får det att låta proffsigt får vi in en trevligar kurs snett söderut. Det blåser 3 sekundmeter och båten går för det mesta mellan 2.5 och 3.5 knop. GPSen räknar sjömilen och sakta men säkert rör vi oss framåt.

Efter nio timmar på vattnet har vi en bit kvar till Malmö. Twisting tower har synats många timmar, likaså öresundsbron, så nära men ändock så långt ifrån. Med blicken stadigt fäst på Limhamnens fabriksområde och huvudet fullt av upprymdhet mojnar vinden. Det blir en total black och vi vet inget annat råd än att starta motorn. Klockan närmar sig 11, alla remmare ser helsvarta ut, något man inte har mycket nytta av. Kustlinjen blir otydlig och jämnmörk och vi börjar ha ont om tid om vi vill se någonting när vi tar i land. Första gången borde man inte göra det svårt för sig. Efter en lätt felnavigering kommer vi in i lagunen. Styrman Wikman hojtar i fören, skeppare Ölander dunkar lugnt in i en plastpollare och faktiskt lyckas de ganska smärtfritt, utan bucklor i eget eller annans skrov fästa båten. Hunden springer halvskrikande av extas iland och vi går efter, stolta och nerlugnade efter den lilla bravaden. Vi har kommit fram 26 nautiska mil på en full dag.

Med 6 knop kring skrovet.

Det började lugnt, 3-4 sekundmeters medvind. Alla segel åker upp igen. Öresundsbron närmar sig med stormsteg, snart är vi under och igenom snabbare än kvickt, vi har knappt ens hunnit svälja frukosten. Det high-fiveas och stoltseras över våra superba framsteg med seglandet. "Det går ju faktiskt, vi får det att fungera!". Efter klockan 12 tilltar vinden, en lunchbris. Det river upp mot 7-8 sekundmeter samtidigt som vinden vrider till sydost, fortfarande helt okej riktning för oss. Båten ökar farten ganska snabbt och säkert, 4 knop 4.5 4.9 5.3 6 knop! Vi går för fasen 6 knop! Ingen skriker och alla segel är uppe. Bra.

Lutningen ökade allteftersom och efter över 20 graders lutning är det ogynnsamt för både rigg och hastighet att öka. Vi revar seglen och ganska snart hägrar Falsterbo, vår nästa anhalt. Redan före lunchtid är vi framme och vilken bedrift. Dryga 20 sjömil på lite mer än 4 timmar! Hunden är nöjd, falsterbo har långa vita sandstränder och det doftar rökt fisk i hamnen. Äventyret välkomnar oss med öppna armar.

På söndag, 10.7 är det lovat 8 sekundmeter västlig vind, och siktet är inställt på Ystad. 46 sjömil på en dag, det är lika mycket som vi hittills tillryggalagt sammanlagt. Den som prövar får veta om det går.

Falsterboj!

Upp, upp och iväg!

Här sitter vi, i Lundåkrahamnen och väntar på bättre vindar, medan vi tuggar i oss osten gamle Ole. Men nu verkar inte vindarna vilja vända, så imorgon bär det av, med eller motvind, må det bära eller brista.

Hela veckan har vi arbetat fulltid med båten och även idag, på planerad avfärdsdag, har vi skruvat upp sittbrunnsgolvet och luftat ur motorn. Utan våra pärlor Pål, Skipper, och framför allt genomgode Rolf hade vi aldrig kommit iväg. Eller så hade vi kommit iväg men utan fungerande motor snarare än halvvägs. På egen hand lyckades vi byta impello och bränslefilter, och det har varit en hel del med näsan i motorhandboken och såriga fingrar och brända proppar (i huvudet då alltså) men det har gått! Det ordnar sig som alla så lugnt säger när man själv står med munnen halvöppen, ögonen blodsprängda och svetten lackandes i sin oljiga panna.

Vi har båda krupit, pumpat, skruvat och läst på, och det känns ganska tryggt att veta vad som döljer sig under golvet på oss nu. Man har ett hum om saken om inte annat! Det finns massor kvar som borde fixas, men nu är hon så klar hon kan bli för en seglats och vi vill inget hellre än åka iväg från detta öde båtvarv, 6 km från närmaste systembolag.

Wilma har ännu inte riktigt börjat trivas som vi ombord, och helst skulle hon krypa upp och trängas med oss i förpiken på nätterna. Men småningom, småningom tror jag stressen lägger sig. Det är inte lätt att vara när man inte vet var eller varför man befinner sig där man är.
Det är svårt att summera riktigt hur det har varit, och vad man har fått gå igenom, men varje dag har vi stigit upp klockan 8, och varje dag har vi jobbat

på i anletets svett och okunskapens yra till minst 18 på kvällen. Båten (numera "båten" (eller Fribajsarn pga avsaknad septitank)) börjar nu kännas riktigt hemma.

Äntligen skall hissen seglas!!!

...eller ja ?

Arbetet fortsätter

Nu är vi framme, jag sitter i skuggan av båten i hamnen (något vi inte kommer att komma åt så väldigt ofta) och tänkte passa på att uppdatera bloggen eftersom vi bara har en (gratis!) rullpensel till handa. Den är så liten att det kan jämföras med att måla ett fartyg med hjälp av ett läppstift, eller kanske ännu lite värre.

Veckan har varit full med frågor och nya upplevelser. Niklas har bl.a. hinkat med spackelspade på propellern tills fingrarna domnat och haft så många oklarheter att han inte ens har vetat vad frågan är. Själv har jag yrat omkring inför premiären av Raseborgs sommarteater, utan att förstå riktigt vad jag hållit på med. Niklas instämmer från sitt håll. Han kommer själv att få sätta in en liten text om sina erfarenheter strax. Nu målar han.

Äventyret började för mig i och med premiären på torsdag kväll, efterfesten med morgonbastu och dunder och åskverk i himlen, och med en fotograferad bilfärd till Åbo hamn (75km/h i 60 område...). I båten lyckades jag hitta ett olåst, tomt konferensrum där jag bredde ut sovsäck och riggade på radion och somnade faktiskt en kvart eller två. Niklas sprang samtidigt omkring och fick folk att hjälpa honom med oljefilter och annat bråte med båten. Efter en nedbrytande, deprimerande promenad längs med kajkanten i 27 graders värme upp till centralstationen kl 20 svensk tid, fick jag veta att nattåget till Lund var fullbokat. Jag bröt ihop totalt. Ensam hade det gått, men med dryga 30 kg packning som inte fick lämnas vind för våg, och med en hjälplös hund som, om den hade kunnat, hade sett likblek ut vid det här laget utan mat och ordentligt med vatten. Jag orkade helt enkelt inte hålla ihop för skuldkänslan jag fick för Wilmas lidande och kuvad av fysisk och psykisk utmattning. Att börja gråta på en perrong är inte särskilt skrämmande för mig. Medan tårarna rann och jag inte kunde förmå mig att förklara läget för någon över telefon började jag också analysera mina psykiska gränser. De finns, och de är bra att känna till, så lär man sig ta hand om dem nästa gång. Jag brukar resonera att så länge ingen dör eller tar stor skada av läget så löser sig allt.

Oja, hunden lider, visst lider jag, visst tar det ett halvt dygn längre att komma fram, men det är bara i stunden det är riktigt ruttet. Så efter att jag desperat försökt övertala hälften av Stocholms hostel att Wilma inte lossar päls och är jättesöt och från allihopa sedan fick kalla handen till svar fixade Nicke en övernattning efter några telefonsamtal till öst och väst. Niklas faster och dennes man välkomnade mig med öppna armar strax intill Centralstationen och jag fick sova på saken. 1 dygn utan sömn, i hetta och leda och med ett betyngande ansvar krävde nog lite sova-på-saken.

Väl framme i Landskrona fick jag se underverket. Jag fick en glad känsla när jag såg båten. Hon var verklig, hon var vår och hon såg så väldigt snäll och glad ut. När Nicke sedan berättade att alla sjöbusar i hamnen gång på gång hade konstaterat att "ni har noug kyöpt ein så förbannat bråa båat" så sjönk det sista av oron över köpet.

Enligt hamnchefen hade båten inte behövts lyftas upp alls, det hade räckt med dykarens skrapning som redan gjordes i Råå före de flyttade båten till varvet. Men vi litade på Nunos ord eftersom han redan hade testkört båten i sommar och eftersom det hade varit hans i 10 år. Men man kan inte alltid veta. Det verkar trots allt som att hela spektaklet ändå inte blir särdeles kostsamt, och nu har vi verkligen chansen att fråga, lära oss och komma skutan riktigt in under skinnet. Idag bottenmålar vi henne klar och imorgon eftermiddag hoppas vi att hon ligger i vattnet igen. Med 2 m/s sydlig vind lovat till tisdag och onsdag har vi inte de bästa förutsättningarna, men som de säger, en riktig sjöbjörn ber inte om bra väder, han lär sig segla.

Wilma njuter nästan av den strålande solen med sin korta päls, ansiktet har antagit normal färg och hennes öron verkar höra bättre än på länge.

Med kärlek från Landskrona,
Amanda, Niklas och Wilbur. Och SISKA!

Äventyret börjar

Resan har börjat, hipp happ, bara sådär. Rorsman har redan styrt sin kosa över östersjön och är förhoppningsvis framme hos vår vackra dam inom 24 timmar.

3 veckor före avfärden mot Råå och Siska fick vi plötsligt ett samtal av den förre ägaren. Båtvarvet som hade lovat ställa upp för att sätta i ordning skutan kostade nu plötsligt 6000 kronor mer än tidigare och detta skulle definitivt kunna pierca ett ordentligt hål i vår budget. Skyddsängeln och den forne ägaren hade ingen möjlighet att på egen hand flytta båten till en annan hamn för bottenbehandling och var på väg till Sardinien på nya uppdrag innan vår planerade avfärd alltså måste något göras, och det fort.

Man får ta problemen när de kommer...
Jag (Amanda) har fortfarande en premiär att närvara vid om en halv vecka, medan Niklas bara har suttit med tårna i startgropen och väntat på startskottet så länge att de hade börjat ändra färg. I och med den oväntade och förskräckligt kostsamma nyheten fick vi efter demokratisk omröstning konstatera att enda alternativet är att skicka iväg en kamikaze, denne sitter antagligen just nu på en röd färja och stickar på en ljusblå strumpa. Skribenten själv bestämde sig för att nu och inte senare starta denna blogg. Det börjar även bli dags för mig att fundera på vilken väska jag skall ha med mig på resan, och kanske framför allt, vad jag skall lägga i den. Hunden Wilma skall ju åtminstone med i bagaget, och så borde vi ha med oss kroppsmantlar och knivar så vi klarar oss för en månad framöver.

Jongshowen är sammansatt men osäker så det är bara att bita ihop och hoppas att folk har mycket pengar och än mer sympati, för här kommer två seglare som försöker jonglera sig fram längs med kusten! Håll i hatten och packa pipan för nu bär det av!