Upp, upp och iväg!

Här sitter vi, i Lundåkrahamnen och väntar på bättre vindar, medan vi tuggar i oss osten gamle Ole. Men nu verkar inte vindarna vilja vända, så imorgon bär det av, med eller motvind, må det bära eller brista.

Hela veckan har vi arbetat fulltid med båten och även idag, på planerad avfärdsdag, har vi skruvat upp sittbrunnsgolvet och luftat ur motorn. Utan våra pärlor Pål, Skipper, och framför allt genomgode Rolf hade vi aldrig kommit iväg. Eller så hade vi kommit iväg men utan fungerande motor snarare än halvvägs. På egen hand lyckades vi byta impello och bränslefilter, och det har varit en hel del med näsan i motorhandboken och såriga fingrar och brända proppar (i huvudet då alltså) men det har gått! Det ordnar sig som alla så lugnt säger när man själv står med munnen halvöppen, ögonen blodsprängda och svetten lackandes i sin oljiga panna.

Vi har båda krupit, pumpat, skruvat och läst på, och det känns ganska tryggt att veta vad som döljer sig under golvet på oss nu. Man har ett hum om saken om inte annat! Det finns massor kvar som borde fixas, men nu är hon så klar hon kan bli för en seglats och vi vill inget hellre än åka iväg från detta öde båtvarv, 6 km från närmaste systembolag.

Wilma har ännu inte riktigt börjat trivas som vi ombord, och helst skulle hon krypa upp och trängas med oss i förpiken på nätterna. Men småningom, småningom tror jag stressen lägger sig. Det är inte lätt att vara när man inte vet var eller varför man befinner sig där man är.
Det är svårt att summera riktigt hur det har varit, och vad man har fått gå igenom, men varje dag har vi stigit upp klockan 8, och varje dag har vi jobbat

på i anletets svett och okunskapens yra till minst 18 på kvällen. Båten (numera "båten" (eller Fribajsarn pga avsaknad septitank)) börjar nu kännas riktigt hemma.

Äntligen skall hissen seglas!!!

...eller ja ?