Arbetet fortsätter

Nu är vi framme, jag sitter i skuggan av båten i hamnen (något vi inte kommer att komma åt så väldigt ofta) och tänkte passa på att uppdatera bloggen eftersom vi bara har en (gratis!) rullpensel till handa. Den är så liten att det kan jämföras med att måla ett fartyg med hjälp av ett läppstift, eller kanske ännu lite värre.

Veckan har varit full med frågor och nya upplevelser. Niklas har bl.a. hinkat med spackelspade på propellern tills fingrarna domnat och haft så många oklarheter att han inte ens har vetat vad frågan är. Själv har jag yrat omkring inför premiären av Raseborgs sommarteater, utan att förstå riktigt vad jag hållit på med. Niklas instämmer från sitt håll. Han kommer själv att få sätta in en liten text om sina erfarenheter strax. Nu målar han.

Äventyret började för mig i och med premiären på torsdag kväll, efterfesten med morgonbastu och dunder och åskverk i himlen, och med en fotograferad bilfärd till Åbo hamn (75km/h i 60 område...). I båten lyckades jag hitta ett olåst, tomt konferensrum där jag bredde ut sovsäck och riggade på radion och somnade faktiskt en kvart eller två. Niklas sprang samtidigt omkring och fick folk att hjälpa honom med oljefilter och annat bråte med båten. Efter en nedbrytande, deprimerande promenad längs med kajkanten i 27 graders värme upp till centralstationen kl 20 svensk tid, fick jag veta att nattåget till Lund var fullbokat. Jag bröt ihop totalt. Ensam hade det gått, men med dryga 30 kg packning som inte fick lämnas vind för våg, och med en hjälplös hund som, om den hade kunnat, hade sett likblek ut vid det här laget utan mat och ordentligt med vatten. Jag orkade helt enkelt inte hålla ihop för skuldkänslan jag fick för Wilmas lidande och kuvad av fysisk och psykisk utmattning. Att börja gråta på en perrong är inte särskilt skrämmande för mig. Medan tårarna rann och jag inte kunde förmå mig att förklara läget för någon över telefon började jag också analysera mina psykiska gränser. De finns, och de är bra att känna till, så lär man sig ta hand om dem nästa gång. Jag brukar resonera att så länge ingen dör eller tar stor skada av läget så löser sig allt.

Oja, hunden lider, visst lider jag, visst tar det ett halvt dygn längre att komma fram, men det är bara i stunden det är riktigt ruttet. Så efter att jag desperat försökt övertala hälften av Stocholms hostel att Wilma inte lossar päls och är jättesöt och från allihopa sedan fick kalla handen till svar fixade Nicke en övernattning efter några telefonsamtal till öst och väst. Niklas faster och dennes man välkomnade mig med öppna armar strax intill Centralstationen och jag fick sova på saken. 1 dygn utan sömn, i hetta och leda och med ett betyngande ansvar krävde nog lite sova-på-saken.

Väl framme i Landskrona fick jag se underverket. Jag fick en glad känsla när jag såg båten. Hon var verklig, hon var vår och hon såg så väldigt snäll och glad ut. När Nicke sedan berättade att alla sjöbusar i hamnen gång på gång hade konstaterat att "ni har noug kyöpt ein så förbannat bråa båat" så sjönk det sista av oron över köpet.

Enligt hamnchefen hade båten inte behövts lyftas upp alls, det hade räckt med dykarens skrapning som redan gjordes i Råå före de flyttade båten till varvet. Men vi litade på Nunos ord eftersom han redan hade testkört båten i sommar och eftersom det hade varit hans i 10 år. Men man kan inte alltid veta. Det verkar trots allt som att hela spektaklet ändå inte blir särdeles kostsamt, och nu har vi verkligen chansen att fråga, lära oss och komma skutan riktigt in under skinnet. Idag bottenmålar vi henne klar och imorgon eftermiddag hoppas vi att hon ligger i vattnet igen. Med 2 m/s sydlig vind lovat till tisdag och onsdag har vi inte de bästa förutsättningarna, men som de säger, en riktig sjöbjörn ber inte om bra väder, han lär sig segla.

Wilma njuter nästan av den strålande solen med sin korta päls, ansiktet har antagit normal färg och hennes öron verkar höra bättre än på länge.

Med kärlek från Landskrona,
Amanda, Niklas och Wilbur. Och SISKA!