Krasch! Boom! BANG!

Mycket har hänt, lite tid har man haft över till författarskap och det är med en svag känsla av feber som vi båda sitter på caféet Sött & Salt i Krisitanopel.

Sedan Falsterbo kanal har vi råkat ut för en stinkhåla till gästhamn (Smygehamn hrm hrm...) var hamnen bubblade av osande metangas, bokstavligen. Vi har seglat ända in i natten på vägen ut till danska Bornholm (och genom det undgått en hamnavgift). Vi har kastat bollar på torget i Rönne och lyssnat på Jazztoner i Allinge. Där lyckades vi också kasta till oss två hamnavgifter, vilka kom väl till hands eftersom naturen behövde blåsa av sig ordentligt och tvingade in oss i ett igenstängt sillstim av segelbåtar i två dygn under fullt firande på Allinge Jazzfestival.

15 juli tog vi oss ut till Christiansö, ca 10 sjömil norr om Bornholm. Vi funderade många gånger över om vi skulle åka. Samtidigt som vi sett nog av Rölle Bölle (Bornholms lilla turistmaskot) så lovade väderprognosen starka vindar, 11-14 m/s efter klockan 12 på eftermiddagen. Men vi chansade och åkte ut. Vi fick en rivstart, åkte med susande fart men vågorna växte oroväckande fort. När vi några timmar senare var framme vid ön skulle vi surfa in med stil. Boken vi hade till hands (vilken har visat sig vara en 50%:s chansning att lyssna till) berättade att man kunde köra in till gästhamnen både från norr och söder. Med sydlig vind i ryggen valde vi norra sidan. Vilket visade sig vara totalt fel. En sak vi har lärt oss genom vårt seglande är att det är svårt att veta vilka beslut som är smarta, innan. Och ofta byter man åsikt om besluten flera gånger efter att man har gjort dem.

Hur som helst, vi rundade udden, tog in i gästhamnsmynningen och hittade inga andra segelbåtar där, alla var på södra sidan. Men det fanns en brygga med bojförtöjning och flera lediga platser. Freja har ingen bojkrok, och vi har aldrig gjort en dylik manöver, så vi tänkte att vi tar i land med nosen först och sedan drar oss ut till bojen för hand. En totalt katastrofal idé igen. Vinden skuffar oss mot den intilliggande roddbåten (av trä) en man i röd overall ropar att det är privatabryggor. Han hör Wilmas ylande nerifrån kajutan och frågar om vi har hund? -Ja svarar jag varpå han ilsket ropar - Då kan ni ige komme hit! Her får man ige ha hond! -Jaha?! Okej! Ropar jag medan båten driver och Rorsman Wikman undrar vad fan jag gör då båten driver. Och jag undrar vad fan han gör när han inte drar båten mot bojen. Men det går inte, repen är för spända och vinden trycker på med alla sina 11 meter per sekund.

- Va gör vi nu?!
- Men dra!
Någon gör ett försök
- Vi måst fara ut igen, sväng båten!
- Men jag orkar int! Det finns int krafter eller någonstans att dra
- Men vi vänder ut fören och kör ut!
Båda tänker, mannen i overallen har redan gått iväg och ingen hjälp kommer emot oss. Vinden river i håret och hundens desperata skrik från sittbrunnen gör det svårt att tänka klart. Magen är tom men man hinner inte vara hungrig, man går på adrenalin. Ingen verkar tycka att vi är båtgäster man bör rulla ut röda mattan för och ge en hjälpande hand. Intrycket vi får är faktiskt mest att de hoppas att vi misslyckas och ger oss av igen. Och vi gör något försök igen. Vi lyckas faktiskt få båten vänd, även om den trycker mot roddbåten, och vi kör ut från bryggan. Planen är antagligen att ta fast i förbindelsebåtsbryggan bara så vi är förtöjda, och sedan se och diskutera med hamnchefen om hur vi skall göra och var vi kan vara. Så fullt utåt, vinden pressar Freja från sidan och Rorsman Wikman styr åt höger, men hon svänger inte, läget ser kritiskt ut, klippvägen framför närmar sig. Ölander ger tydligt förvirrande anvisningar och båten börjar svänga åt andra hållet istället. Men med god fart, lång köl och ett lite långsamt sätt över lag så gör inte skutan som vi vill. Det smället till. Båten står på stenar. Ölander avreagerar sin ilska och frustration med båtstaken och Wikman kliar sig i huvudet, hans ögon är två tomma hål. Men vi gungar, och kölen är hård och tjock. Hon sitter inte som gjuten och vi ruckar oss loss! Vi kör ut ur gästhamnen en vända, ger upp i försöket att ta iland på andra sidan efter en dryg halvtimme och kommer in från norra sidan igen, denna gång tar vi iland i upptagningsrampen av cement. En kvinna kommer gående, berättar vänligt men tydligt att hundar och katter inte är tillåtna på ön, men om vi bär över henne till tvillingön på ryggen så kan hon kissa på kajen. Vi tackar och bockar, åtminstone får Wilma fast mark under tassarna. Hon är så trött av stressen att hon nästan somnar sittandes var vi än är. Båten har inte sprungit läck och vi dricker var sin pilsner - ikväll skall vi segla genom natten.

Vi revar seglet för första gången, åker ut klockan 21, vinden blåser ca 8 sekundmeter och vågorna är flera meter höga. Ölander hissar seglen i fören, plötsligt hörs ett nytt obekant ljud. Wikman har ingenting hört. Vi fortsätter, 20 minuter senare hörs det igen, ett halvmeters hål har rivits upp, repen som höll ner det revade seglet var för spända och rev upp ett hål i vårt över 10 år gamla tygstycke och vi tar ner det, vågorna gungar båten allt närmare klipporna och med focken går det inte att hantera henne, motorn är också för svag. Tystnad, någon idé dykar upp och tonar ut. Till slut bestämmer vi oss för att reva seglet ett steg till, och det går bra. Seglen suger till sig vinden och vi far iväg med väldig fart, vi surfar ner med vågorna och går en sekund upp till 7,6 knop! Vågorna är dubbelt högre än båten, de skuffar oss framåt och man känner sig skakig. Ölander är matt och känner sig illamående, hon riktar blicken på den allt mörkare horisonten. Wikman är orolig för båtens krängningar, och skrovet och hela riggen. Och sig själv. Och om vinden tänker tillta? Vi åker nämligen mellan 5.5 och 7 knop hela tiden.

Men det går vägen. Vi seglar genom natten och månen följer vår färd med ett dunkelt sken då och då. Det är mörkt, några transportfartyg kör svindlande nära, vi lyckas hålla kursen och får snabbt kläm på gungningarna. Vågorna rör sig med väldig fart, nästan dubbelt så fort som oss. Havet är här, i all sin storhet och bryr sig inte om oss, som flyter på ytan av en väldig massa. Hon är inte så djup, och hon är döende, men när hon är död så blir det svårt för oss att existera, och så fort vi försvinner så lever hon vidare och viskar bara tyst om vår existens i form av rödrostiga stora vrak och sönderfallna vindkraftverk. Havet består och vi bara flyter med, fast vi tror att det är tvärtom. Vi gräver en grop åt oss själva.

Men nu är vi på väg hem igen på riktigt. Vi är förtöjda vid fasta Sverige och har siktet riktat hemåt. Seglet skall repareras i Kalmar och förhoppningsvis kan våra bollar och vår oändligt goda talang skrapa ihop till nål och tråd för lappningen. Vem vet?

Skipper dipper!

(Nu är vi redan i Kalmar och har seglet på reparation. Alla är hela och hållna.)