Så var vi iväg

Klockan ringer, det är den 7 juli 2011, klockan är 8.00. Nu är det dags och inga ursäkter godkänns, vi måste ge oss av helt enkelt. Det ligger regn i luften och vi blir inbjudna på kaffe när vi beöker Rolf för att ta ett sista farväl. Vi sätter oss ned och samtalet flyter över hela frukosten.

Rorsman Wikman hinner bränna koffeinmörka hål i sin tomma magsäck på den stunden. Men något ligger i luften, vi är inte hjälplösa nybörjare längre, vi är nyblina sjöfarare med en robust u-båts tanker till farkost. Vi äter kex och sväljer kaffet medan vi filosoferar kring människans allt mer fjärran relation till sin omgivning, om människor man trodde man kände, om ödmjukhet inför naturens oslagbarhet. Vi funderade över att om någon utomjordlig varelse skulle besöka ett vackert, obefolkat tellus om 1000 år, skall han borra i isen och finna olika nyanser av vitt, blått och grönt, tecken på istider, tecken på ovanligt torra perioder, tecken på att en stor meteorit slagit ner på jorden någon gång för länge sedan. Men bara några decimeter ner i isen, för några solvarv sedan, finns ett becksvart streck som är bara en millimeter tjockt i den kilometertjocka isen. Det är människan. Det var vår storhetstid och den var kort och mörk.

Så återvänder vi till båten, kaffestinna och kanske lite nervösa. Amanda vet fortfarande inte hur det går till att dra upp segel på denna skuta, hon har inte hållit rodret en endaste gång, Niklas kommer inte ihåg riktigt alla de otaliga anvisningar som han hade fått dagen efter en dygnslång resa veckan tidigare. Bådas nerver skakar till, det bubblar av stress för allt man inte vet, men den här gången tar Niklas hand om det och känslosvallsstormen som tycktes komma farande med en lömsk min får vända tillbaka där hon ser oss omfamna varandra tryggt på bryggan medan de sista minuterna före avfärd blir allt färre. Det ordnar sig, vi får bara pröva och se hur det går.

Motorn startar, motorkylaren suger vatten som den ska med bytt impello och nya filter. Hon spinner som en norsk skogskatt. Pål önskar oss lycka till, vinden ligger rakt emot oss och den är väldigt svag. Det blir perfekt övningsväder menar Pål och Rolf. Men kroka fast er, kroka alltid fast er när ni går fram på fördäck.

Med en lätt puff är båten några meter från kajen. Vi puttrar ut i makliga 2.8 knop och ser Lundåkra kajen med dess fabriker åka förbi och man bara ler, man vet att man inte kommer tillbaka ikväll längre och man tackar gudarna för all den hjälp man har fått. Tur, hopp och kärlek, så har vi glidit igenom vår första prövning.

Vi kör ut en bit, det är kryssvind och vi har plockat fram mellanvindsgenua, kryssfock och fäst storseglet. Alla tre skall upp. Båten är följsam och gör som vi vill. Storseglet åker upp i ett huj, genuan strax efter. Vi vänder ner båten i vind och krafterna suger tag i ekipaget. Båten rör sig faktiskt framåt och vi tar kurs så mycket söderut vinden tillåter. Vi ser Köpenhamn och alla omgivande vindkraftverk, strömmen är påtaglig och vi hamnar segla nästan rakt västerut, när vi "gör slag", och därigenom får det att låta proffsigt får vi in en trevligar kurs snett söderut. Det blåser 3 sekundmeter och båten går för det mesta mellan 2.5 och 3.5 knop. GPSen räknar sjömilen och sakta men säkert rör vi oss framåt.

Efter nio timmar på vattnet har vi en bit kvar till Malmö. Twisting tower har synats många timmar, likaså öresundsbron, så nära men ändock så långt ifrån. Med blicken stadigt fäst på Limhamnens fabriksområde och huvudet fullt av upprymdhet mojnar vinden. Det blir en total black och vi vet inget annat råd än att starta motorn. Klockan närmar sig 11, alla remmare ser helsvarta ut, något man inte har mycket nytta av. Kustlinjen blir otydlig och jämnmörk och vi börjar ha ont om tid om vi vill se någonting när vi tar i land. Första gången borde man inte göra det svårt för sig. Efter en lätt felnavigering kommer vi in i lagunen. Styrman Wikman hojtar i fören, skeppare Ölander dunkar lugnt in i en plastpollare och faktiskt lyckas de ganska smärtfritt, utan bucklor i eget eller annans skrov fästa båten. Hunden springer halvskrikande av extas iland och vi går efter, stolta och nerlugnade efter den lilla bravaden. Vi har kommit fram 26 nautiska mil på en full dag.

Med 6 knop kring skrovet.

Det började lugnt, 3-4 sekundmeters medvind. Alla segel åker upp igen. Öresundsbron närmar sig med stormsteg, snart är vi under och igenom snabbare än kvickt, vi har knappt ens hunnit svälja frukosten. Det high-fiveas och stoltseras över våra superba framsteg med seglandet. "Det går ju faktiskt, vi får det att fungera!". Efter klockan 12 tilltar vinden, en lunchbris. Det river upp mot 7-8 sekundmeter samtidigt som vinden vrider till sydost, fortfarande helt okej riktning för oss. Båten ökar farten ganska snabbt och säkert, 4 knop 4.5 4.9 5.3 6 knop! Vi går för fasen 6 knop! Ingen skriker och alla segel är uppe. Bra.

Lutningen ökade allteftersom och efter över 20 graders lutning är det ogynnsamt för både rigg och hastighet att öka. Vi revar seglen och ganska snart hägrar Falsterbo, vår nästa anhalt. Redan före lunchtid är vi framme och vilken bedrift. Dryga 20 sjömil på lite mer än 4 timmar! Hunden är nöjd, falsterbo har långa vita sandstränder och det doftar rökt fisk i hamnen. Äventyret välkomnar oss med öppna armar.

På söndag, 10.7 är det lovat 8 sekundmeter västlig vind, och siktet är inställt på Ystad. 46 sjömil på en dag, det är lika mycket som vi hittills tillryggalagt sammanlagt. Den som prövar får veta om det går.

Falsterboj!